Irak, tragisk bemärkelsedag (del 3)
"Det är värt priset".


De allierades och västs indifferenta hållning gentemot Iraks befolkning visade sitt grymma ansikte långt före 9/11. Under ett av mina många besök i Baghdad i mitten av 1990-talet agerade en av UNICEFs kvinnliga chefer i Irak ut sin förtvivlan över omvärldens brist på lyssning och empati. Inför en grupp politiker på besök hoppade hon upp på skrivbordet och skrek ut sin frustration över sanktionernas effekter. Om hur tiotusentals barn drabbades av bristen på mat, medicin och medicinsk utrustning. Om hur FNs sanktionskommitté i New York – kraftigt politiserad av USA och England - blockerade livsnödvändiga varor.  Jag bevittnade själv hur gravt undernärda barn åkte fram och tillbaka mellan hem och sjukhus, hur svårt sjuka barn tvingades åka tiotals mil i gamla taxibilar för att komma till akut vård i Bagdad; rekvisitioner av ambulanser bromsades runt ett skrivbord i New York.
        UNICEF rapporterade att över en halv miljon barn avlidit som en direkt följd av sanktionerna. "Vi anser det är värt priset", förklarade USA:s utrikesminister Madeleine Albright i TV-programmet Sixty Minutes. Såväl då som efter 2003 saknade västs militära och politiska maktelit empati för Iraks befolkning. FN-stadgan talade om att skadan för befolkningen måste stå i proportion till det förväntade utfallet. Men få brydde sig.  Irakiern var – med Edward Saids kända grammatik – reducerad till ”den andra”.
    
Pojkboksdrömmen.
Den politiska och mediala horisonten dominerades av frågan var Saddam gömt sina massförstörelsevapen. Många av oss som arbetat humanitärt i Irak sedan början av 1990-talet tvivlade tidigt på att han hade någonting att visa upp. Franska diplomater som jag delade bil med mellan Baghdad och Amman skakade också på huvudet. Men tvivelsmål var lätta offer för den pampiga beredskapen. Inte minst imponerade hangarfartygens uppmarsch i Persiska golfen på politiker och media.
         Politiker, militärer och forskare vädrade morgonluft också i Sverige, kraftigt uppbackade av en tilltagande marknadsekonomisk realpolitik. I debattprogrammen från 90-talets mitt är svenska UDs företrädare inte alls särskilt ivriga att diskutera de humanitära kostnaderna av sanktionerna.
         Priset tas av företrädare för Totalförsvarets forskningsinstitut som drar iväg till Irak – lockad av en journalist med kontakter - på egen privatspaning efter massförstörelsevapen! Det är nu pojkdrömmen äntligen ska infrias!  Jag ska inte göra ont värre med detaljer om denna pinsamhet, men det är samma personer som i den inhemska debatten deltar med stöd för den amerikanska hållningen mot Irak.

Cynisk uppdatering.
Den politiska retoriken tilltog.  Manipulerade verifikat, gissningar och blå dunster om Saddams massförstörelsevapen spreds över jorden. Ett frekvent argument som Bush, Blair och andra hökar gjorde bruk av var hur Saddam utsatte sin egen befolkning för kemiska stridsmedel, deporteringar och mord. Allt detta hade visst hänt, men för de verkligt insatta blev det ändå en manipulation. De över 270 kemiska attackerna mot kurder och andra grupper i norra Irak – och förstörelsen av tusentals byar – inträffade på 1980-talet med den blodigaste kampanjen åren 1987 och 1988, 15 år före västs invasion av Baghdad!     
        Argumentet var och förblir en cyniskt spekulativ uppdatering i syfte att mobilisera politiskt och publikt stöd för det kommande angreppet.
        Vi vet hur krigsintresset på den högerliberala skalan i Sverige tilltog i takt med den amerikanska propagandan – och hur folkpartiet liberalerna till sist ropade rakt ut att Sverige borde följa i USAs släptåg och gå i krig mot terrorismen och Irak.
         Hur såg dessa politikers och försvarsexperters erfarenhet av arabvärlden och Mellanöstern ut? Naturligtvis är det i en mening både trivialt och fasansfullt; har man inte upplevt ett land inifrån, har man inte arbetat och lärt känna de här människorna på armlängds avstånd, så är det lättare att se dem som ett mindre människovärdigt kollektiv – och trycka på knappen. Det är en ingen ny sanning, men det är en erfarenhetsbrist som fått gigantiska konsekvenser.
         General Maxwell Taylor, USAs ambassadör, formulerade det på ett utmärkt sätt när han 1975, sist av alla amerikanska tjänstemän, lämnade Vietnam: ”Vi visste ingenting om Nordvietnam. Vem var Ho Chi Minh? Ingen visste. Vi förstod inte ens våra sydvietnamesiska allierade.”  En insikt förmedlad efter fyra miljoner döda vietnameser och 55 000 döda amerikaner.
          Irak styrdes av en blodig diktator, som tidigt borde ha anklagats för folkmord - men samtidigt var landet ett på många sätt ett väl fungerande samhälle med en för Mellanöstern hög teknisk utveckling. Den amerikanska/brittiska invasionen öppnade landet för kaos och ett nästan onämnbart mänskligt lidande. Invasionerna i Vietnam, Afghanistan och Irak tillhör de verkligt stora historiska misstagen. Men kanske lever hoppet att man fortfarande kan få medverka till en seger, om nu inte i Irak eller Afghanistan så kanske i Iran eller Jemen?