Carpe Momentum!

Tankar från havet.

Är vi besatta av nuet? Tror att någon artikel i ämnet passerat förbi, utan att jag hann läsa – eller spara… Kanske har besattheten med IT att göra. Vad har inte med IT att göra!? Uppkopplingen mot nuet. Världen genom min smarta. Världen genom min smärta?
      Men det tycks ändå handla om mera än tekniken. Gå utöver den. Oron över att inte leva i varje stund. Fullt ut. Titta på mina bilder! Titta alla. Då levde jag! Och då! Ingen nämnd och ingen glömd.
      Vad hade inte Hasse & Tage kunnat göra av allt detta!

      Så Carpe Diem, släng dig i väggen.

      Carpe Momentum! Ska det va’. Carpe Praesens! Annars mår man inte bra!
      Skall genast skicka info till tatueringsnätverket.

Har seglat i två dagar. Såg genast vartåt det barkade (vackert); packade, bunkrade och lade ut. 
      Laddade ryggsäcken med DN Världen – ett helt nummer om Tyskland; Jean Genets enaktare ”Skärpt bevakning” – apropå homofobin i Ryssland och regnbågsfärgade naglar; Julie Otrukas ”Vi kom över havet” och Avi Schlaims ”The Iron Wall, Israel and the Arab World”. Min anteckningsbok. Och min smartphone.
      Något för varje vaken stund. Sekund? 

     
Vad jag läste? Jag gluttade i ”I hjärtat av Skärgården”, Österåkers sommartidning från vecka 24, som låg kvar i båten. Och kalfatrade djupkurvor och grund i ”Från Arholma till Landsort”, kartan över Munkö närmare bestämt, och möjligheten att kunna svajankra på dess baksida i sydvästvind.

       Jag övergav varenda förplanerad informationsinhämtning. Efter en uppdatering stängde jag av den smarta. Sen stängde jag dessutom av GPS:n. Titta! Där är Kofotsgrundet och Franska stenarna.

      Lutade mig tillbaka, styrde med tårna och försjönk i vågglittret. Finns det något vackrare än havet en sådan dag! Något mer talande och lovande! Allt tycktes som förr, allt gjorde sig påmint. Mamma! Frukost på den skurade förstutrappen, badet i Boviken. Frösöblomster och Hugo Alfvén på Grammofonmusiken. Nära, kära.

      Ju mer jag valde bort, desto mer kom jag ihåg av det som betytt och betyder något.

Ju mer jag valde bort, desto längre blev nuet. Nästan en hel dag.

     

Idag läser jag Genet och funderar över hur man kan stödja regnbågsupproret.

Ett kapitel från Ådalen.

Utsnitt ur ett kapitel från Ådalen; ur min bok om Henry Jonsson och hans familj. Mor Aina, hans broder Sten och så Elias, farbrodern som också är en hjälpare.

Det gick fort uppför stigen. Stormmolnet som hängde över niporna norr om älven gjorde sitt till. Han ville snabbt upp och återknyta kontakten.
            När han rundat Axel Olssons egnahem såg han Elias ryggtavla därpå gråbänken på nipkanten. För en kort sekund drog en slags förtvivlan genom Henry. Elias hade suttit så där överjordiskt stilla, fjärrögd och omvärvd av tystnaden. Ungefär som en påminnelse om allt som väntade bortom Moforsen. Själv tvärstannade han en bit från Lilla stugan, ungefär mitt på gräsplanen mellan den låga förstutrappen och bänken.
           ”Det var där du höll på att gå till väders”, sa Elias utan att vända sig om. ”När virvelvinden kom. Vi fick tag i din lilla fot.”
          ”Nu gällde det lillrummet. Mina rapporter från lillrummet. Jag är rädd för att det inte är så mycket av förstånd och förklaringar till allt som hände.”
          ”Du bedrar dig. Och mera kommer. Snart.”
           Elias hade vridit överkroppen så att profilen syntes. Han verkade titta ner på sina händer som han stödde mot bänken. När han slutligen lyfte ansiktet mot Henry, var det med ett milt leende. Kråkvinklar formade sig kring de grå ögonen.
           ”Men du glömde historien om hockeyspelaren. Den är inte heller utan betydelse.”
            Han blev som perplex. Elias, var fick han allt ifrån? Hade han verkligen nämnt detta? Däri stadsparken?  Att han, Henry, en gång hade tagit en plåtgubbe från ett hockeyspel. Slutit fingrarna om de platta benen med knästrumporna och sakta dragit spelaren ur skåran i metallstången som manövrerade den, åkningen och skyttet. Stulit. En forward med Tre Kronor på bröstet (- - -).           
         
Medan ’n Elias och ’n Henry mälde och genmälde; medan pratet och funderingarna lunkade på, hade de mörka skyarna makat på sig.  Nu silade strålarna genom vita molnbankar som på den värsta Jesusmålning. Över fors och spakvatten; över stenar, sandbankar och småholmar, över allt som låg inklippt i, omslutet av, den breda, strömmande älven.
          Från sluttningarna på annersia älvfåran spreds tonerna från kornas skällor, klämtade klart eller dovt efter halsarnas gung, än hitåt, än ditåt. Egnahem, härbren och hässjor prickade älvdalen, stod som utmejslade ur lägdor, fäbodvallar och nipbranter, ända upp mot horisonten.
           Längst bak tronade milsvid, djupgrön granskog.
           Henry visste hur sommarnatten skulle mildra ljuset, hur allt fortfarande skulle synas, men mer vekt och stilla. Tystnaden skulle djupna, och samtidigt släppa fram sorlet från Moforsen.
           När du kom riktigt nära fräste den forsen som en katt vid ditt öra.

Elias skulle sitta kvar. Ådalen sjöng för honom. Sagorna och locklåtarna berättade om allt som var möjligt. Allt detta andades han in; allt som var sant och knytt och mollackord om vartannat. Nu tog han igen allt han förlorat.
           Henry vände på klacken och satte fart mot nipstigen. Sommarkvällens dagg på gräset och småslyet fuktade av sig på barbena. Som vanligt studsade han nerför nipbranten, men tankarna var kvar vid utsikten.
           Hade Sten nånsin fått sitta som ’n Elias gjorde? På en grånad bänk utanför en lillstuga och ta in hela härligheten. Hade det nånsin hänt sen han skickades iväg? Nej. Ingen hade visat honom på denna möjlighet. Ingen hade lagt om kursen. Ut i världen bara, ut i självaste världsrymden. Ut i intet, bara. I vakum. För att falla och falla. Var det bara då han riktigt levde?
           Man kan bli tokut för mindre, skrek det till i Henry. Härmande en bonnpojk han känt däri Boviken.
           Tokut! Tokut! Mässade han hela vägen ner till huset med ”fattiglapparna”. Förbi brunnshuset där vita damen brukade försvinna efter att ha svischat nerför nipbranten; hon som han ängsligt spanade efter, över axeln.
          Ängslan andades in och ut; tankarna om vita damen och storebrorsan löpte amok i den späda Henrykroppen under nerfärden bland grästuvor och komockor. Klingade först av när han tog förstubron i ett enda, protesterande Henrysprång.

Universum sjunger i B-dur

I lördags var jag bland lyckligt lottad publik på Oktoberteatern i Södertälje. Sista föreställningen av Driving Miles med gamle kompisen Magnus Mankan Nilsson. Han gjorde Henning Mankells poetiska monolog om den norske skrothandlaren som händelsevis börjar lyssna på en för honom okänd musik: Miles Davis (Say no more). Jodå, de skakar hand också - via skrothandlarn's kompis Sven Åge som rattar bilen whenever Miles är i Norge.
       I all korthet handlar det om musik och vänskap. Om hur den förra kan tända stjärnor, också hos en skrothandlare som aldrig hört något liknande.
       Miles varma ton uppstod helt visst med the Big Bang. 
       Universum sjunger i B-dur.
       Zetterlind, trumpet, och Stenholtz, kontrabas, påminde mig också om Miles' Spanish Sketches. 16 ljuva minuter med Concierto de Aranjuez.
       Jorden sjunger i B-dur är för övrigt en rosad romandebut av walesiska Mari Strachan.


Den stora sången

Medan kastanjetterna klapprade till trumpeten som tagit gitarrens plats (Aranjuez), började jag tänka på Mikis och Den stora sången. Så går det med associationerna.
        I mitten på 1980-talet följde jag honom på konsertturné i Spanien; Mikis Theodorakis alltså, med körverket Canto General.

Om denna "Min resa med Mikis" kunde mycket om musik och vänskap sägas. Men också om hat. Det var första gången Mikis var i Spanien efter Francos död. Men i Malaga revs varenda affisch ner. "Frankisterna lever", förklarade taxichauffören.
        Upprymdheten och värmen under konserterna (oftast på tjurfäktningsarénan) gick utanpå allt jag varit med om. På scenen: två solister, en bousokiorkester och åttio körsångare i rött (damerna) och svart (herrarna). I manegen: ömsom ett jublande och dansande hav; ömsom helt stilla, andäktigt. Spanjorer, ja - men framför allt hyllande det fria Andalusien, Katalonien (konserten i Barcelona) och Baskien (cykelvelodromen i San Sebastian!).
        Livet var en fest. Och festen var politisk.

Några ord om Mikis och Pablo Neruda. Canto General är den senares skapelseberättelse om den amerikanska dubbelkontinenten. Mikis och Pablo träffades i Paris - var annars? - där Mikis flytt undan sin grekiska junta. Tillsammans väljer de ut tretton partier ur det digra dikteposet för Mikis att komponera runt.
        Uruppförandet var planerat till Santiagos stadion. 1973 kom emellan. Stadion blev ett fängelse för den chilenska juntans offer. Allende var död. Neruda dog. Istället blev det premiär i Piréus, inför 60 000 jublande greker. Mikis hemkomst efter åren i exil.

Ja, det är en historia. Lyssna på den, Canto General. Det som börjar med lockande stämsång bland de amazonska träden blandas snart med en ödesmättad ton av inkräktare och dollar som hugger in på Latinamerikas strupe; frihetshjältarna Lautauro, Zapata och Sandino sjungs fram i kampen mot conquistadorernas ättlingar. Och när man andlöst tror att kören givit allt - så kommer America insurrecta! Kören blir ett enda slagverk. Upproret kommer inifrån. Underifrån. "Jorden heter Juan", som Neruda säger.

Mikis Theodorakis, Pablo Neruda, Miles Davis och den norske skrothandlaren. Allt började med ett besök på Oktoberteatern och slutade med det här.
          Universum sjunger i B-dur.
          Jorden heter Juan.

          Pukor och trumpeter!

Gott nytt år för kurder och turkar?

Idag infaller kurdernas nyår, neuroz - och lagom till denna högtid har turkiska säkerhetstjänsten och dess mest prominente fånge förhandlat fram ett besked. "Apo", PKKs ledare Abdullah Öcalan, har utlyst vapenvila och vill att PKKs styrkor dras tillbaka från turkiskt territorium. Nu väntar vi ivrigt på det turkiska svaret.
        Är det början på ett fullt erkännande av kurderna?
        Likhet inför lagen?
        Amnesti för politiska fångar?
        Rätt till utbildning på det kurdiska språket?
        Kurdiska namn - inte turkiska - på kurdiska byar?

Vill dom, kan dom, törs dom - premiärminister Erdogan, justitieminister Ergin?

Momentum? Är det så att det plötsligt känns väldigt bråttom för den turkiska statsledningen att erbjuda kurderna i Turkiet frihet och jämlikhet inom landets gränser? Bråttom, för att de redan starka och autonoma kurderna i norra Irak nu följs av en begynnande kurddominans i nordöstra Syrien - och vilket incitament det kan ge de turkiska kurderna om de inte tillåts växa social, ekonomiskt, kulturellt...
        Kanske är det rent av en av de sista chanserna att skippa kemalismen för att vinna ett modernt, integrerat Turkiet. Men är det ett avgörande läge som de hårda nationalisterna förstår? Kommer Erdogan och Ergin att överleva?

Turkiet behöver författningsreformer. Ett etniskt neutralt medborgarskap. Och med på tåget finns syrianerna som i full trygghet kan återerövra sina religiösa rötter i Tur Abdin i östra Turkiet. Vilket land det skulle bli!

Kosmopolitiskt; vi kommer!

Irak, tragisk bemärkelsedag (del 3)
"Det är värt priset".


De allierades och västs indifferenta hållning gentemot Iraks befolkning visade sitt grymma ansikte långt före 9/11. Under ett av mina många besök i Baghdad i mitten av 1990-talet agerade en av UNICEFs kvinnliga chefer i Irak ut sin förtvivlan över omvärldens brist på lyssning och empati. Inför en grupp politiker på besök hoppade hon upp på skrivbordet och skrek ut sin frustration över sanktionernas effekter. Om hur tiotusentals barn drabbades av bristen på mat, medicin och medicinsk utrustning. Om hur FNs sanktionskommitté i New York – kraftigt politiserad av USA och England - blockerade livsnödvändiga varor.  Jag bevittnade själv hur gravt undernärda barn åkte fram och tillbaka mellan hem och sjukhus, hur svårt sjuka barn tvingades åka tiotals mil i gamla taxibilar för att komma till akut vård i Bagdad; rekvisitioner av ambulanser bromsades runt ett skrivbord i New York.
        UNICEF rapporterade att över en halv miljon barn avlidit som en direkt följd av sanktionerna. "Vi anser det är värt priset", förklarade USA:s utrikesminister Madeleine Albright i TV-programmet Sixty Minutes. Såväl då som efter 2003 saknade västs militära och politiska maktelit empati för Iraks befolkning. FN-stadgan talade om att skadan för befolkningen måste stå i proportion till det förväntade utfallet. Men få brydde sig.  Irakiern var – med Edward Saids kända grammatik – reducerad till ”den andra”.
    
Pojkboksdrömmen.
Den politiska och mediala horisonten dominerades av frågan var Saddam gömt sina massförstörelsevapen. Många av oss som arbetat humanitärt i Irak sedan början av 1990-talet tvivlade tidigt på att han hade någonting att visa upp. Franska diplomater som jag delade bil med mellan Baghdad och Amman skakade också på huvudet. Men tvivelsmål var lätta offer för den pampiga beredskapen. Inte minst imponerade hangarfartygens uppmarsch i Persiska golfen på politiker och media.
         Politiker, militärer och forskare vädrade morgonluft också i Sverige, kraftigt uppbackade av en tilltagande marknadsekonomisk realpolitik. I debattprogrammen från 90-talets mitt är svenska UDs företrädare inte alls särskilt ivriga att diskutera de humanitära kostnaderna av sanktionerna.
         Priset tas av företrädare för Totalförsvarets forskningsinstitut som drar iväg till Irak – lockad av en journalist med kontakter - på egen privatspaning efter massförstörelsevapen! Det är nu pojkdrömmen äntligen ska infrias!  Jag ska inte göra ont värre med detaljer om denna pinsamhet, men det är samma personer som i den inhemska debatten deltar med stöd för den amerikanska hållningen mot Irak.

Cynisk uppdatering.
Den politiska retoriken tilltog.  Manipulerade verifikat, gissningar och blå dunster om Saddams massförstörelsevapen spreds över jorden. Ett frekvent argument som Bush, Blair och andra hökar gjorde bruk av var hur Saddam utsatte sin egen befolkning för kemiska stridsmedel, deporteringar och mord. Allt detta hade visst hänt, men för de verkligt insatta blev det ändå en manipulation. De över 270 kemiska attackerna mot kurder och andra grupper i norra Irak – och förstörelsen av tusentals byar – inträffade på 1980-talet med den blodigaste kampanjen åren 1987 och 1988, 15 år före västs invasion av Baghdad!     
        Argumentet var och förblir en cyniskt spekulativ uppdatering i syfte att mobilisera politiskt och publikt stöd för det kommande angreppet.
        Vi vet hur krigsintresset på den högerliberala skalan i Sverige tilltog i takt med den amerikanska propagandan – och hur folkpartiet liberalerna till sist ropade rakt ut att Sverige borde följa i USAs släptåg och gå i krig mot terrorismen och Irak.
         Hur såg dessa politikers och försvarsexperters erfarenhet av arabvärlden och Mellanöstern ut? Naturligtvis är det i en mening både trivialt och fasansfullt; har man inte upplevt ett land inifrån, har man inte arbetat och lärt känna de här människorna på armlängds avstånd, så är det lättare att se dem som ett mindre människovärdigt kollektiv – och trycka på knappen. Det är en ingen ny sanning, men det är en erfarenhetsbrist som fått gigantiska konsekvenser.
         General Maxwell Taylor, USAs ambassadör, formulerade det på ett utmärkt sätt när han 1975, sist av alla amerikanska tjänstemän, lämnade Vietnam: ”Vi visste ingenting om Nordvietnam. Vem var Ho Chi Minh? Ingen visste. Vi förstod inte ens våra sydvietnamesiska allierade.”  En insikt förmedlad efter fyra miljoner döda vietnameser och 55 000 döda amerikaner.
          Irak styrdes av en blodig diktator, som tidigt borde ha anklagats för folkmord - men samtidigt var landet ett på många sätt ett väl fungerande samhälle med en för Mellanöstern hög teknisk utveckling. Den amerikanska/brittiska invasionen öppnade landet för kaos och ett nästan onämnbart mänskligt lidande. Invasionerna i Vietnam, Afghanistan och Irak tillhör de verkligt stora historiska misstagen. Men kanske lever hoppet att man fortfarande kan få medverka till en seger, om nu inte i Irak eller Afghanistan så kanske i Iran eller Jemen?

Irak, tragisk bemärkelsedag (del 2).
Bilden av Blair.

Jag minns en episod när Tony Blair för ett kort ögonblick, strax efter invasionen den 20 mars 2003, tycktes uppleva att marken gungade till. En reporter höll plötsligt upp en förstasida framför Blair, dominerad av ett levande exempel på collateral damage, "sidoskadorna".

       Det var fotot av en blott tolvårig pojke med amputerade stumpar till armar och ben – en bild som strax efter invasionen, för en dag, motade bort krigspropagandan från förstasidorna. Vi var nog många som kopplade till bilden av Kim Phuc, nioåringen som naken och svårt bränd flyr undan USAs napalmangrepp på en vietnamesisk by. Och vi tänkte i vår gamla naivitet - kanske, kanske, kunde den här bilden också bli en väckarklocka?
       Det var den pojken jag såg när Söndags-DN 2010 överföll mig med sitt idolporträtt av Tony Blair, på Sverigebesök med sina memoarer, avbildad sittande på sängkanten i sitt rum på Grand Hotell.
       En pojke som strax efter invasionen 2003 förlorade sina armar och ben, men som nu gått in i de anonymas skara.

 

Irak: Tragisk bemärkelsedag (del 1)

Tony Blair besökte Sverige häromåret. Söndags-DN dominerades av en ”exklusiv” intervju med den förre brittiska premiärministern sittande under en sänghimmel på Grand Hotell. Det är en småmysig beskrivning av Blair, som enligt DN-reportern är mest känd för sin talekonst, de rappa svaren och de heta debatterna (i underhuset, vill säga). 

       Det är en avgrund mellan det här porträttet – där reportern finkänsligt föreslår att ”Tony Blair navigerar med någon form av inre kompass. Kanske är det religionen” - och den premiärminister som bidrog till en av de stora mänskliga katastroferna i modern tid, den invasion i Irak som ledde till ett lands sammanbrott och ett gigantiskt mänskligt lidande. 

       I en passus kommenterar Blair sin partner George W Bush: ”Han hade en ganska enkel syn på omvärlden. Rätt eller fel, så ledde det i alla fall till ett starkt ledarskap”. Det hör till saken att Blairs egna kunskaper om internationella frågor ansågs vara väl så begränsade när han tillträdde som premiärminister 1997.

       Bush starka ledarskap och Blairs ”inre kompass” pekade i början av 2003 rätt ner i Ginnungagapet, i helveteshålet, rent ut sagt.  För många av oss som i mer än ett decennium arbetat humanitärt med Irak blev invasionen den 20 mars 2003 – trots alla varningssignaler – en chock. Naturligtvis tillhörde vi de naiva som ändå trodde att konflikten mellan USA, dess allierade och Irak skulle få fortsätta i långbänk till dess en mindre sorglig lösning uppenbarade sig. Vi hade ju också Jeltsins invasion av Tjetjenien 1994 i färskt minne. Ett annat exempel där ett gigantiskt militärt frontalangrepp förstörde livet för en generation invånare; kort sagt, orsakade, med ett i sammanhanget väl använt ord, massförstörelse. Inte kunde väl detta också drabba irakierna?

       Varken Bush eller Blair hade den blekaste aning om konsekvenserna av sina handlingar. Det var bara att slå till, fixa och dra sig ur, menade man. Sen skulle ordningen vara återställd; islamismen krossad, diktatorn med sitt skräckvälde avsatt och hängd, demokratin upprättad. De som strök med på kuppen skulle bli ett försumbart kollateralt minimum. 
       Statistiken över det som följde på västmakternas invasion av Irak är som en katalogaria från helvetet med titlarna 5 miljoner flyktingar - varav 50 000 kristna (vad säger Blairs inre kompass om det?), 60 000 civila irakier som dött av direkt våld. Hundratusentals som dött av försämrad hälsa oräknade. En miljon änkor. Utbredd tortyr och konstanta kränkningar av människovärdet. Och räkningen fortsätter. Så sent som 2010 dog 3-400 irakier varje månad; en framgång, som en av dessa monotona försvarsexperter med det korta perspektivet hävdar - jämfört med de tusen som dog varje månad 2006 och 2007.
       Detta är liksom andra siffror än de (blott) 8 000 irakier som dog i den initiala militärkampanjen, och som Carl B Hamilton (fp) använde sig av i sin advokatyr i P 1 härom morgonen, när han sa att det var ett moraliskt befogat krig. I uppmarschen till 2003 propagerade som bekant liberaler, med Jan Björklund i spetsen, för att Sverige direkt skulle hjälpa till med invasionen. Kommentar överflödig.
       Lars Ohly, som debatterade med Carl B, höll sig lugn. Det var starkt gjort. I min hals stockade det sig. Ohly avslutade lakoniskt med adress till de svenska hökarna:
       Krig är det absolut sista man tar till.