Irak: Tragisk bemärkelsedag (del 1)

Tony Blair besökte Sverige häromåret. Söndags-DN dominerades av en ”exklusiv” intervju med den förre brittiska premiärministern sittande under en sänghimmel på Grand Hotell. Det är en småmysig beskrivning av Blair, som enligt DN-reportern är mest känd för sin talekonst, de rappa svaren och de heta debatterna (i underhuset, vill säga). 

       Det är en avgrund mellan det här porträttet – där reportern finkänsligt föreslår att ”Tony Blair navigerar med någon form av inre kompass. Kanske är det religionen” - och den premiärminister som bidrog till en av de stora mänskliga katastroferna i modern tid, den invasion i Irak som ledde till ett lands sammanbrott och ett gigantiskt mänskligt lidande. 

       I en passus kommenterar Blair sin partner George W Bush: ”Han hade en ganska enkel syn på omvärlden. Rätt eller fel, så ledde det i alla fall till ett starkt ledarskap”. Det hör till saken att Blairs egna kunskaper om internationella frågor ansågs vara väl så begränsade när han tillträdde som premiärminister 1997.

       Bush starka ledarskap och Blairs ”inre kompass” pekade i början av 2003 rätt ner i Ginnungagapet, i helveteshålet, rent ut sagt.  För många av oss som i mer än ett decennium arbetat humanitärt med Irak blev invasionen den 20 mars 2003 – trots alla varningssignaler – en chock. Naturligtvis tillhörde vi de naiva som ändå trodde att konflikten mellan USA, dess allierade och Irak skulle få fortsätta i långbänk till dess en mindre sorglig lösning uppenbarade sig. Vi hade ju också Jeltsins invasion av Tjetjenien 1994 i färskt minne. Ett annat exempel där ett gigantiskt militärt frontalangrepp förstörde livet för en generation invånare; kort sagt, orsakade, med ett i sammanhanget väl använt ord, massförstörelse. Inte kunde väl detta också drabba irakierna?

       Varken Bush eller Blair hade den blekaste aning om konsekvenserna av sina handlingar. Det var bara att slå till, fixa och dra sig ur, menade man. Sen skulle ordningen vara återställd; islamismen krossad, diktatorn med sitt skräckvälde avsatt och hängd, demokratin upprättad. De som strök med på kuppen skulle bli ett försumbart kollateralt minimum. 
       Statistiken över det som följde på västmakternas invasion av Irak är som en katalogaria från helvetet med titlarna 5 miljoner flyktingar - varav 50 000 kristna (vad säger Blairs inre kompass om det?), 60 000 civila irakier som dött av direkt våld. Hundratusentals som dött av försämrad hälsa oräknade. En miljon änkor. Utbredd tortyr och konstanta kränkningar av människovärdet. Och räkningen fortsätter. Så sent som 2010 dog 3-400 irakier varje månad; en framgång, som en av dessa monotona försvarsexperter med det korta perspektivet hävdar - jämfört med de tusen som dog varje månad 2006 och 2007.
       Detta är liksom andra siffror än de (blott) 8 000 irakier som dog i den initiala militärkampanjen, och som Carl B Hamilton (fp) använde sig av i sin advokatyr i P 1 härom morgonen, när han sa att det var ett moraliskt befogat krig. I uppmarschen till 2003 propagerade som bekant liberaler, med Jan Björklund i spetsen, för att Sverige direkt skulle hjälpa till med invasionen. Kommentar överflödig.
       Lars Ohly, som debatterade med Carl B, höll sig lugn. Det var starkt gjort. I min hals stockade det sig. Ohly avslutade lakoniskt med adress till de svenska hökarna:
       Krig är det absolut sista man tar till.