Universum sjunger i B-dur

I lördags var jag bland lyckligt lottad publik på Oktoberteatern i Södertälje. Sista föreställningen av Driving Miles med gamle kompisen Magnus Mankan Nilsson. Han gjorde Henning Mankells poetiska monolog om den norske skrothandlaren som händelsevis börjar lyssna på en för honom okänd musik: Miles Davis (Say no more). Jodå, de skakar hand också - via skrothandlarn's kompis Sven Åge som rattar bilen whenever Miles är i Norge.
       I all korthet handlar det om musik och vänskap. Om hur den förra kan tända stjärnor, också hos en skrothandlare som aldrig hört något liknande.
       Miles varma ton uppstod helt visst med the Big Bang. 
       Universum sjunger i B-dur.
       Zetterlind, trumpet, och Stenholtz, kontrabas, påminde mig också om Miles' Spanish Sketches. 16 ljuva minuter med Concierto de Aranjuez.
       Jorden sjunger i B-dur är för övrigt en rosad romandebut av walesiska Mari Strachan.


Den stora sången

Medan kastanjetterna klapprade till trumpeten som tagit gitarrens plats (Aranjuez), började jag tänka på Mikis och Den stora sången. Så går det med associationerna.
        I mitten på 1980-talet följde jag honom på konsertturné i Spanien; Mikis Theodorakis alltså, med körverket Canto General.

Om denna "Min resa med Mikis" kunde mycket om musik och vänskap sägas. Men också om hat. Det var första gången Mikis var i Spanien efter Francos död. Men i Malaga revs varenda affisch ner. "Frankisterna lever", förklarade taxichauffören.
        Upprymdheten och värmen under konserterna (oftast på tjurfäktningsarénan) gick utanpå allt jag varit med om. På scenen: två solister, en bousokiorkester och åttio körsångare i rött (damerna) och svart (herrarna). I manegen: ömsom ett jublande och dansande hav; ömsom helt stilla, andäktigt. Spanjorer, ja - men framför allt hyllande det fria Andalusien, Katalonien (konserten i Barcelona) och Baskien (cykelvelodromen i San Sebastian!).
        Livet var en fest. Och festen var politisk.

Några ord om Mikis och Pablo Neruda. Canto General är den senares skapelseberättelse om den amerikanska dubbelkontinenten. Mikis och Pablo träffades i Paris - var annars? - där Mikis flytt undan sin grekiska junta. Tillsammans väljer de ut tretton partier ur det digra dikteposet för Mikis att komponera runt.
        Uruppförandet var planerat till Santiagos stadion. 1973 kom emellan. Stadion blev ett fängelse för den chilenska juntans offer. Allende var död. Neruda dog. Istället blev det premiär i Piréus, inför 60 000 jublande greker. Mikis hemkomst efter åren i exil.

Ja, det är en historia. Lyssna på den, Canto General. Det som börjar med lockande stämsång bland de amazonska träden blandas snart med en ödesmättad ton av inkräktare och dollar som hugger in på Latinamerikas strupe; frihetshjältarna Lautauro, Zapata och Sandino sjungs fram i kampen mot conquistadorernas ättlingar. Och när man andlöst tror att kören givit allt - så kommer America insurrecta! Kören blir ett enda slagverk. Upproret kommer inifrån. Underifrån. "Jorden heter Juan", som Neruda säger.

Mikis Theodorakis, Pablo Neruda, Miles Davis och den norske skrothandlaren. Allt började med ett besök på Oktoberteatern och slutade med det här.
          Universum sjunger i B-dur.
          Jorden heter Juan.

          Pukor och trumpeter!