Ett kapitel från Ådalen.
Utsnitt ur ett kapitel från Ådalen; ur min bok om Henry Jonsson och hans familj. Mor Aina, hans broder Sten och så Elias, farbrodern som också är en hjälpare.
Det gick fort uppför stigen.
Stormmolnet som hängde över niporna norr om älven gjorde sitt till. Han ville
snabbt upp och återknyta kontakten.
När han rundat Axel Olssons egnahem såg han Elias ryggtavla därpå gråbänken på nipkanten. För en kort sekund drog en slags förtvivlan genom Henry. Elias hade suttit så där överjordiskt stilla, fjärrögd och omvärvd av tystnaden. Ungefär som en påminnelse om allt som väntade bortom Moforsen. Själv tvärstannade han en bit från Lilla stugan, ungefär mitt på gräsplanen mellan den låga förstutrappen och bänken.
”Det var där du höll på att gå till väders”, sa Elias utan att vända sig om. ”När virvelvinden kom. Vi fick tag i din lilla fot.”
”Nu gällde det lillrummet. Mina rapporter från lillrummet. Jag är rädd för att det inte är så mycket av förstånd och förklaringar till allt som hände.”
”Du bedrar dig. Och mera kommer. Snart.”
Elias hade vridit överkroppen så att profilen syntes. Han verkade titta ner på sina händer som han stödde mot bänken. När han slutligen lyfte ansiktet mot Henry, var det med ett milt leende. Kråkvinklar formade sig kring de grå ögonen.
”Men du glömde historien om hockeyspelaren. Den är inte heller utan betydelse.”
Han blev som perplex. Elias, var fick han allt ifrån? Hade han verkligen nämnt detta? Däri stadsparken? Att han, Henry, en gång hade tagit en plåtgubbe från ett hockeyspel. Slutit fingrarna om de platta benen med knästrumporna och sakta dragit spelaren ur skåran i metallstången som manövrerade den, åkningen och skyttet. Stulit. En forward med Tre Kronor på bröstet (- - -).
Medan ’n Elias och ’n Henry mälde och genmälde; medan pratet och funderingarna lunkade på, hade de mörka skyarna makat på sig. Nu silade strålarna genom vita molnbankar som på den värsta Jesusmålning. Över fors och spakvatten; över stenar, sandbankar och småholmar, över allt som låg inklippt i, omslutet av, den breda, strömmande älven.
Från sluttningarna på annersia älvfåran spreds tonerna från kornas skällor, klämtade klart eller dovt efter halsarnas gung, än hitåt, än ditåt. Egnahem, härbren och hässjor prickade älvdalen, stod som utmejslade ur lägdor, fäbodvallar och nipbranter, ända upp mot horisonten.
Längst bak tronade milsvid, djupgrön granskog.
Henry visste hur sommarnatten skulle mildra ljuset, hur allt fortfarande skulle synas, men mer vekt och stilla. Tystnaden skulle djupna, och samtidigt släppa fram sorlet från Moforsen.
När du kom riktigt nära fräste den forsen som en katt vid ditt öra.
Elias skulle sitta kvar. Ådalen sjöng för honom. Sagorna och locklåtarna berättade om allt som var möjligt. Allt detta andades han in; allt som var sant och knytt och mollackord om vartannat. Nu tog han igen allt han förlorat.
Henry vände på klacken och satte fart mot nipstigen. Sommarkvällens dagg på gräset och småslyet fuktade av sig på barbena. Som vanligt studsade han nerför nipbranten, men tankarna var kvar vid utsikten.
Hade Sten nånsin fått sitta som ’n Elias gjorde? På en grånad bänk utanför en lillstuga och ta in hela härligheten. Hade det nånsin hänt sen han skickades iväg? Nej. Ingen hade visat honom på denna möjlighet. Ingen hade lagt om kursen. Ut i världen bara, ut i självaste världsrymden. Ut i intet, bara. I vakum. För att falla och falla. Var det bara då han riktigt levde?
Man kan bli tokut för mindre, skrek det till i Henry. Härmande en bonnpojk han känt däri Boviken.
Tokut! Tokut! Mässade han hela vägen ner till huset med ”fattiglapparna”. Förbi brunnshuset där vita damen brukade försvinna efter att ha svischat nerför nipbranten; hon som han ängsligt spanade efter, över axeln.
Ängslan andades in och ut; tankarna om vita damen och storebrorsan löpte amok i den späda Henrykroppen under nerfärden bland grästuvor och komockor. Klingade först av när han tog förstubron i ett enda, protesterande Henrysprång.
När han rundat Axel Olssons egnahem såg han Elias ryggtavla därpå gråbänken på nipkanten. För en kort sekund drog en slags förtvivlan genom Henry. Elias hade suttit så där överjordiskt stilla, fjärrögd och omvärvd av tystnaden. Ungefär som en påminnelse om allt som väntade bortom Moforsen. Själv tvärstannade han en bit från Lilla stugan, ungefär mitt på gräsplanen mellan den låga förstutrappen och bänken.
”Det var där du höll på att gå till väders”, sa Elias utan att vända sig om. ”När virvelvinden kom. Vi fick tag i din lilla fot.”
”Nu gällde det lillrummet. Mina rapporter från lillrummet. Jag är rädd för att det inte är så mycket av förstånd och förklaringar till allt som hände.”
”Du bedrar dig. Och mera kommer. Snart.”
Elias hade vridit överkroppen så att profilen syntes. Han verkade titta ner på sina händer som han stödde mot bänken. När han slutligen lyfte ansiktet mot Henry, var det med ett milt leende. Kråkvinklar formade sig kring de grå ögonen.
”Men du glömde historien om hockeyspelaren. Den är inte heller utan betydelse.”
Han blev som perplex. Elias, var fick han allt ifrån? Hade han verkligen nämnt detta? Däri stadsparken? Att han, Henry, en gång hade tagit en plåtgubbe från ett hockeyspel. Slutit fingrarna om de platta benen med knästrumporna och sakta dragit spelaren ur skåran i metallstången som manövrerade den, åkningen och skyttet. Stulit. En forward med Tre Kronor på bröstet (- - -).
Medan ’n Elias och ’n Henry mälde och genmälde; medan pratet och funderingarna lunkade på, hade de mörka skyarna makat på sig. Nu silade strålarna genom vita molnbankar som på den värsta Jesusmålning. Över fors och spakvatten; över stenar, sandbankar och småholmar, över allt som låg inklippt i, omslutet av, den breda, strömmande älven.
Från sluttningarna på annersia älvfåran spreds tonerna från kornas skällor, klämtade klart eller dovt efter halsarnas gung, än hitåt, än ditåt. Egnahem, härbren och hässjor prickade älvdalen, stod som utmejslade ur lägdor, fäbodvallar och nipbranter, ända upp mot horisonten.
Längst bak tronade milsvid, djupgrön granskog.
Henry visste hur sommarnatten skulle mildra ljuset, hur allt fortfarande skulle synas, men mer vekt och stilla. Tystnaden skulle djupna, och samtidigt släppa fram sorlet från Moforsen.
När du kom riktigt nära fräste den forsen som en katt vid ditt öra.
Elias skulle sitta kvar. Ådalen sjöng för honom. Sagorna och locklåtarna berättade om allt som var möjligt. Allt detta andades han in; allt som var sant och knytt och mollackord om vartannat. Nu tog han igen allt han förlorat.
Henry vände på klacken och satte fart mot nipstigen. Sommarkvällens dagg på gräset och småslyet fuktade av sig på barbena. Som vanligt studsade han nerför nipbranten, men tankarna var kvar vid utsikten.
Hade Sten nånsin fått sitta som ’n Elias gjorde? På en grånad bänk utanför en lillstuga och ta in hela härligheten. Hade det nånsin hänt sen han skickades iväg? Nej. Ingen hade visat honom på denna möjlighet. Ingen hade lagt om kursen. Ut i världen bara, ut i självaste världsrymden. Ut i intet, bara. I vakum. För att falla och falla. Var det bara då han riktigt levde?
Man kan bli tokut för mindre, skrek det till i Henry. Härmande en bonnpojk han känt däri Boviken.
Tokut! Tokut! Mässade han hela vägen ner till huset med ”fattiglapparna”. Förbi brunnshuset där vita damen brukade försvinna efter att ha svischat nerför nipbranten; hon som han ängsligt spanade efter, över axeln.
Ängslan andades in och ut; tankarna om vita damen och storebrorsan löpte amok i den späda Henrykroppen under nerfärden bland grästuvor och komockor. Klingade först av när han tog förstubron i ett enda, protesterande Henrysprång.
